Det har nu gått 7 år...
Jag vaknade upp en underbar morgon då jag trodde allt var som vanligt. Jag gick upp ursängen klädde på mig och käkade frukost. Tiden gick och jag sa hej då till mamma och slog igen dörren och gick till skolan.. Ett par timmar senare kommer pappa och förklarar att mammas hjärta hade stannat. Allt jag tänkte då var att mamma alltid sa " jag klarar mig alltid" jag tänkte inte så mycket mer på det, blev lite orolig.. Jag gick hem ifrån skolan och åkte med pappa på öronkontroll , sen åkte vi hem och jag skulle precis berätta för min bror att mammas hjärta hade stannat , men då ringer telefonen och det är mormor.. Hon berättar att mamma var död.. Jag ville inte tro det , jag kunde inte förstå , det fanns helt enkelt inte... Det var fel , det var ett skämt, det var ett jävla stort SKÄMT! Det har nu gått sju år av saknaden , tårar , skratt och blickar tillbaka.. Jag saknar dig med hela mitt hjärta, och det sägs att såren läker med tiden, men det gör det inte! Jag tror innerst inne att du finns kvar , du är bara ute och reser , du gör saker för världen. Du är inte borta.. Mitt hjärta krossades , och jag tappade greppet om saker. Du var den finaste människan som någonsin existerat. Du var den enda och den bästa vännen jag hade. Du fanns för mig jämt och tog alltid dina barn framför allt. Du ville oss så väl! Jag vill bara sänka en hälsning och tala om att jag struntar i om det gått 1,2,3,4 eller 10 år, jag kommer älska dig för all framtid! Vart du än är så finns jag vid din sida! Vila i frid älskade mamma! <3